Om dockan kunde tala

Här kommer jag att berätta små historier om några dockor som bor här hos mig på mitt lilla dockmuseum. Ofta när jag köper en docka på auktion eller av en antikhandlare så blir ju dockan väldigt anonym men ibland får jag köpa eller jag får en docka direkt av ägaren eller släktingar och då får jag också en liten historia.

Bertas docka

Jag kallar henne Bertas docka fast egentligen var det Bertas storasyster Disan som var hennes ¨mamma¨ i början av 1900talet.
Berta kom till mig för många år sedan och ville att jag skulle  utföra några små skönhetsoperationer på systerns gamla docka. Disan var den enda av de tre systrarna som inte fick några egna barn och antagligen var det därför hennes docka hade överlevt under alla år. När det var dags för Berta att hämta hem dockan bad hon att dockan skulle få stanna kvar ett par månader för Berta och hennes man skulle flytta, så dockan stannade hos mig i ytterligare ett halvår innan hon blev hämtad. En viss saknad infann sig naturligtvis eftersom det är en mycket stor docka och vagnen stod tom ett bra tag.
Åren gick och jag öppnade mitt museum och så en dag blev jag kontaktad av ett av Bertas barn som ville att nu efter Bertas bortgång så skulle dockan få komma tillbaka hem till mig igen. Berta hade också berättade att dom tre systrarna hade varsin likadan docka och att den vackra  Rättviksdräkten är sydd av en sömmerska här i Vänersborg. Dockan är av Celluloid och tillverkad i Tyskland i början av 1900-talet på Reiniche Gummi und Celluloidfabrik, det vi i dagligt tal kallar Sköldpaddsdocka. Kroppen är av kraftigt tyg och hårt stoppad. Bruna blundögon  och en mohairperuk. Hon är faktiskt 80 cm.

bertas docka
Dockanunder solen

 En dag när museet var ganska nyöppnat kom det en äldre dam som tagit bussen från Trollhättan. Hon gick på museet en stund innan hon kom fram till sitt ärende. Hon var på jakt efter ett ställe som kunde ta hand om hennes gamla porslinsdocka och nu tyckte hon

att här på mitt museum kunde  dockan säkert få det bra.
Vi bestämde en dag som jag åkte hem till henne för att se på dockan. Jag blev genast förtjust i henne och den gamla damen som kom från Tyskland berättade att hon kom till Sverige före kriget men att hennes föräldrar och dockan blev kvar. Efter kriget återförenades dom så dockan hade en alldeles speciell plats i hennes hjärta. Två gånger efter att dockan flyttat hit har hon varit här för att besöka henne men sista gången hade jag lånat ut henne till en filminspelning. Jag hoppas att den gamla damen fick möjlighet att se Colin Nutleys film ¨Under solen¨ där hon tillsammans med en annan docka sitter på skänken i finrummet.

Dockan har en äkta hårperuk och det var ganska vanligt att man i Tyskland lämnade in sitt avklippta hår för att göra en fin dockperuk. Den gamla damen berättade att det var hennes mammas hår så visst fanns det minnen.
Dockan är tysk och tillverkades i början av 1900-talet av Simon & Halbig för Franz Schmidt & Co.
Tillbaka

dockan